Gästblogg Jakob E Saternus: Gå stärkt ur krisen

”Jag utsätts inte för mer än vad jag klarar av”.

Den tanken gör mig tacksam, då jag blickar tillbaka på mitt drygt 40-åriga liv. En kris kan både bryta ned oss och göra oss starkare. I år går tankarna osökt till pandemin, men de flesta av oss har och kommer att genomgå flera kriser under våra liv. Vi kan då välja att lära oss av dem. Jag är därför glad för alla kriser som tagit mig dit jag är idag. Den största av dem har dessutom gjort att min familj i huvudsak ”drabbats” positivt av det gångna pandemi-året. Detta trotts att både jag och min fru Isabelle är småföretagare med relativt låg deklarerad inkomst, sjuklönegaranti mm.

Kraften bara rann ur mig

Den 30e november 2014 förändrades allt. Jag och Isabelle träffades i januari och köpte ganska snart ett hus tillsammans. Det var söndag och vi stod och fyllde de sista flyttlådorna i mitt radhus, där jag några år tidigare bott med våra barns mamma. Under helgen hade både jag och barnen skickat bilder och sms för att fråga om hon ville ha saker som ännu inte delats upp.

Skilsmässan mellan mig och barnens mamma var för oss båda odramatisk. Vi var fortfarande nära vänner och bodde så barnen kunde springa mellan även om det var tydligt ”vems vecka” det var. Eftersom varken jag eller barnen fick några svar den söndagen beslöt jag mig till slut för att cykla och knacka på. Jag kommer ihåg den olustiga klumpen i magen jag hade innan jag satte mig på cykeln. Samt alla känslorna som kom över mig i takt med att jag insåg att varken jag eller senare ambulanspersonalen kunde göra något för att få henne tillbaka.

Agerandet och känslorna som kom och gick var till en början en krismedvetenhet och en mental förberedelse på vad jag kunde komma att möta. Jag visste precis vad jag skulle göra och hur jag skulle agera när jag klev in genom dörren och möttes av ena avvikelsen från det normala efter den andra. Ingen tänd mys-belysning i fönstren, kläder slängda på golvet innanför dörren i ett annars pedantiskt hem. En hög med piller på spisen gjorde att jag kollade badrummet för att sedan snabbt fortsätta in och hitta hennes livlösa kropp i sängen.

Jag startade hjärtkompressioner, ringde 112 och gav en relativt samlad en skaderapport. Med drygt 15 år i Försvarsmakten agerade jag på ren rutin. Jag gjorde saker jag hade övat på så många gånger tidigare. Och som jag till och med gjort tillsammans med henne som nu låg framför mig, både vid övningar i vår ungdom och skarpt då hon räddade ett hjärtstopp på Ikea. Med den bilden på näthinnan började jag känna paniken komma. Hennes kropp kändes stel och livlös. Och jag visste plötsligt inte vad jag skulle göra. 112-operatören sa till mig att lyfta ned henne på golvet, för att kunna göra ordentliga hjärt-kompressioner. Men jag kunde inte. Jag kunde inte lyfta ned hennes knappa 50 kg lätta kropp. Jag drog i henne förtvivlat, grät och hörde mig snyfta, ”Det går inte!!”. Det var som att all kraft bara runnit ur mig och jag kände mig hjälplöst förlamad. Samtidigt som jag hörde mig själv skrika inombords:

”Skärp dig! Du är för faan en vältränad, bonn-stark officer. Som varit med i landslaget i Ju-Jutsu, vad är det med dig?”

Jag hade aldrig känt så tidigare och vill aldrig känna så igen.

Finns det någon som kan hjälpa dig?

Plötsligt hörde jag operatören fråga mig om vem som skulle kunna hjälpa mig. Du kanske kan ringa på hos grannen och be om hjälp? Eller be dem lotsa in ambulansen när den kommer.

Jag vet inte om hon gjorde det medvetet för att bryta mitt ”negativa fokus”. Men det funkade. Jag var tillbaka på banan och mitt vanliga lösningsfokus tog över.

Ganska snart var lägenheten fylld av polis och räddningstjänstpersonal. Jag backade för att låta dem ta över samtidigt som huvudet snurrade kring ”vad gör jag nu”, hur berättar jag detta för barnen, vem behöver jag mer kontakta, kan jag verkligen åka på tjänsteresa till Stockholm i 2 veckor imorgon osv.

Jag insåg att inte alla tankar var rationella. Jag bad polisen om några minuter för att samla mig, funderade över vem som kunde hjälpa mig och lyfte därefter luren för att få hjälp att ta nästa steg. Jag förstod ganska snabbt att det fanns mängder av frågor där ingen kunde ge mig ”rätt svar”. Svaren fanns bara i mig själv och jag behövde frigöra fokus och utrymme för att orka fatta de mest nödvändiga besluten. Resten fick någon annan ta.

På det viset fortsatte vi. Under en tid avskärmade vi oss, spenderade bara tid med den närmsta familjen och lät dem förmedla händelsen samt hur vi mådde till andra.

Ta tag i krisen och välj fokus

Själv tog jag bara de kontakter jag behövde ta för att barnen skulle få bästa tänkbara stöd. Jag kontaktade jobbet som slöt upp på ett fantastiskt sätt så jag kunde vara hemma med barnen. Två dagar senare tog vi ytterligare ett avsked av henne tillsammans med familj och de närmsta vännerna. Tre dagar senare flyttade jag, Isabelle och barnen till vårt nya hus. Barnen sprang runt i huset och tjöt av lycka tillsammans med Isabelles knäppa hund. Fem dagar senare köpte vi vår första 3 meter höga gran som vi körde hem tillsammans med tunnan som skall förpacka granen i nät eftersom den hade fastnat halvvägs in på granen.

Mamma, pappa och svärmor stannade hos oss hela första veckan. Vi har nog aldrig både skrattat och gråtit så mycket tillsammans, som vi gjorde då. Är det något barnen lärt mig av krisen, så är det att glädje och sorg är två mycket närbesläktade känslor. Det finns ingen skam över att känna båda samtidigt eller snabbt växla mellan dem. Det är snarare välgörande. Och jag tror knappast att den du sörjer vill se dig olycklig. Både att gråta och skratta tillsammans med andra är befriande och det kommer även att föra er närmre varandra. Jag tror inte på att isolera sig mer än i ytterst få fall i livet, utan är övertygad om att vi alltid långsiktigt är starkare och lyckligare tillsammans med andra.

Bild4jpg

Du väljer din sanning

Den destruktiva sorgen fokuserar ofta på frågor som aldrig kan besvaras, exempelvis genom eländesforskande kring ”tänk om..” och ”varför”. Ett skratt och att våga visa sig lycklig trots ”förväntningar” av att uppvisa sorg, kan på ett ögonblick vända den negativa känslan till ett positivt fokus. På samma vis som 112-operatören skiftade mitt fokus.

Du kan själv skapa ett mer positivt fokus genom att leda tankarna till gemensamma minnen och små saker i vardagen, som den du saknar skulle uppskattat. Jag har flera gånger kommit på mig med att stå och storböla de senaste åren pga skolavslutningar, när Hampus lärde sig simma, då Felix började gymnasiet.

Ibland kommer det bara över mig. Men jag har nu lärt mig att det är en naturlig del av min sorg. Att jag gör det för att jag gläds åt barnens utveckling och hur stolt och lycklig deras mamma hade varit om hon sett det. Men mest av allt gläds jag idag över hur självklart och sprudlande barnen delar dessa händelser och glädjen med Isabelle.

Vad gäller eländesforskandet kring ”tänk om…” och ”varför” så valde jag ganska tidigt att bestämma mig för min sanning. Min sanning är i detta fall den som får mig att må bäst. I ett annat sammanhang hade det kunnat kallas blåögt och naivt. Men varför skall jag välja något annat än det jag mår bäst av? Om jag ändå aldrig kommer att få reda på sanningen?

Lilla stegets kraft

Oavsett om krisen är ekonomisk, handlar om sorgebearbetning eller kanske att återhämta sig efter en skada så behöver du acceptera att saker tar tid. När vi startade bolaget Main Home sa en vän och företagare:

”Du kommer aldrig att hinna det du planerat det första året. Men på 3-5 år så kommer du komma så otroligt mycket längre, än du kunnat förvänta dig från början”

Och ett år efter det så introducerades jag för begreppet ”Lilla Stegets Kraft”. Det är något som jag inser hjälpt mig oerhört inför att vi hamnade i krisen, men även som vi nu mycket medvetet använder oss av i familjen för att hela tiden införa vanor som stöder oss och tar bort vanor som stjälper oss.

Bild1jpg

Under sorgen satte vi upp mål, saker att fira och se fram emot, samt rutiner och regler för allt möjligt i syfte att vår nya familj skulle utvecklas och fungera.

Innan händelsen kan jag idag även se mängder av små steg som ledde fram till att jag orkade agera på det viset jag gjorde i krisen. Allt från en trygg och kärleksfull uppväxt, delar av min militära utbildning och jobbrelaterade kriser. En god relation med barnens mamma och hennes nya respektive visade sig även det ha varit en mycket god ”investering”. Det förenklade mycket både praktiskt och känslomässigt, då vi senare gemensamt kastades in i sorg.

Ett gratis boende blev grunden till ett friare liv

Vi började aktivt arbeta med att frigöra både mer tid och pengar i vardagen. Syftet var inte att bli rika, utan att skapa ett utrymme att fokusera mer på det som var viktigt för oss. Det gjorde att vi först fokuserade på att frigöra tid och pengar, samt flytta fler inkomster från att vara aktiva till att vara mer passiva, dvs att de skulle vara mindre kopplade till den tid vi lade ned eller när vi arbetade.

Inledningsvis ökade vi vårt sparande, minskade våra utgifter samt började ”bo gratis”.  Detta gjorde vi genom att fortsätta bygga om vårt hem med uthyrning, samt att börja hyra ut Isabelles stuga.

Ganska snabbt insåg vi att privatuthyrningen gav oss en relativt ”passiv intäkt”. Den kom även då vi sov, var sjuka eller i sorg. Det blev startskottet för Main Home och varför vi idag hjälper andra att bo gratis genom uthyrning. Uthyrningen gjorde att jag kunde vara hemma med barnen i 4 månader, för att sedan gå ned till 40% arbetstid under 18 månader. Slutligen avslutade jag min 17 års trygga anställning i Försvarsmakten för att i stället bli företagare.

Idag har vi ytterligare några uthyrningar som grund i finansieringen för det liv vi lever. Ingen av oss behöver jobba mer än ett par timmar per vecka. Vi kan istället fokusera allt mer av vår tid och energi på vår familjs hälsa samt det som engagerar oss.

Bild2jpg

Inget av detta har förändrats över en natt. Men med tillräckligt många små steg, i en mer hållbar riktning för vårt livspussel har det tagit 3-5 år att gå från ett ekorrhjulsliv, med 110% jobbfokus, till ett liv jag inte vill ta semester ifrån.

De största och svåraste förändringarna för mig personligen har varit att vända stora delar av mitt fokus kring ”själv är bäste dräng”, våga be om hjälp, trygghetsfrågor, jobb-normen, måsten, andras förväntansbild mm. Efter att vi i krisen bestämde oss för att skapa en förändring så har de enkla delarna varit att till del minska vår konsumtion, hemestra, odla mer samt ha ett tryggt och långsiktigt sparande utöver våra uthyrningar.

Detta samt möjligheten att ändra våra verksamheter till att fokusera mer på digitala konsultationer och web-utbildning gjort att vi kunnat ta krisåret 2020 med ro, både som familj och småföretagare. Personligen tackar jag vår kris för att jag idag lever mer i nuet, samtidigt som jag känner mig trygg inför framtiden.

Hoppas vår resa kan inspirera fler till att lära av krisen och våga ta steget till att skapa förändring.

”Meningen med livet är ett liv med mening”



Läs mer om Jakobs och Isabelles verksamhet Main Home.
Vill du gå deras webbkurs för att leva ett liv med ekonomisk frihet, ange koden GBGREIKI för att få 20% rabatt via denna länk.